Etikettarkiv: nyförlöst

Från en mamma

Skrevs den

De kommer ibland, dedär tankarna som ger mig så dåligt samvete.

Häromkvällen när Knut hade somnat och jag var ensam med mina tankar började jag tycka så synd om mig själv. Matte var ute med sina nya arbetskompisar och hade det trevligt, men messade som vanligt och längtade hem. Missförstå mig inte, jag älskar Knut och jag tokgillar att vara med honom. Som tur verkar han gilla mig och är nöjd med sin mamma. Men ändå händer det att jag kan sakna mitt gamla liv. Mitt roliga och sociala liv som nu bytts ut till att rulla vagn och finnas där för ett (MITT) barn. Hela tiden, varje dag. Just nu är det jag som ser till att han är mätt och han behöver mig.

Det här med amningen hade jag inte funderat på så mycket innan. Tänkte mest: ”Funkar det så funkar det, men ersättning går ju också bra”. Nu har det funkat himla bra från första stund, så det är väl bara dumt att inte göra det. Knut gillar och han växer och blir stor. De runda kinderna har han fått tack vare mig. När vi i tisdags var på vår första föräldragruppsträff råkade jag nämna att en stor fördel med att mata med flaska är ju faktiskt att man får ha på sig vilka kläder man vill – det måste ju vara tvådelat och så praktiskt när man ammar. Alla tittade på mig och undrade nog från vilken planet jag kom ifrån.

Att min kropp aldrig kommer bli som förut gör mig lite ledsen. Jag hade inget problem med att vara gravid, magen var snäll mot mig men jag avskyr det som den gjorde med mig. Kalla mig egoistisk och fåfäng, men jag är inte den som vant mig vid ond och svag rygg eller dedär satans knipövningarna som måste göras varje dag. Jag börjar sakta men säkert få på mig mina gamla kläder vilket känns fantastiskt bra, men de sitter inte som förut. Visst förstod jag att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning, men ändå var jag aldrig riktigt beredd på det. Hur skall man vara beredd på något man inte har någon aning om? Att tappa mitt redan så tunna hår eller vara tvungen att börja träna från noll igen känns just nu hopplöst. Är som sagt väldigt glad att jag började träna i Mama BootCamp. Att få sån proffshjälp från start lär hjälpa mig i framtiden. Det tär på psyket att vara så svag och inte kunna (få) springa milslånga rundor som förut. Åh, vad jag längtar efter första löprundan.

Och så det här med den rosa babybubblan som folk pratar så mycket om. Nu har det gått exakt tre månader och fortfarande känner jag inte av någon sån. För mig har det varit viktigt att inte bara vara mamma och som tur verkar Knut vara en mingelbaby. Han hänger med och är nöjd så länge det finns mat och någonstans att sova. För mig känns det skönt att kunna välja. Ena dagen en liten pressvisning där, andra dagen en långpromenad i Lidingöskogarna här.

De säger att jag ska tänka på hur fantastiskt och häftig min kropp är som har lyckats göra en baby. Att jag lyckats föda honom och att han mår så bra är ju alldeles underbart. Självklart tänker jag så, det måste ni tro. Men ändå kommer dessa tankar som ger mig dåligt samvete. Mot Matte och mot Knut. För visst är han alldeles ljuvlig, vår son. Jag är beredd att ha all smärta i världen bara han mår bra, vilket han tydligen gör. Han är frisk, glad och en drömbaby som jag älskar till månen och tillbaka. Men inte trodde jag att psyket skulle påverkas såhär mycket. Man hör ju bara om det fantastiska och underbara med att få barn, den jobbiga stunden syns aldrig utåt.

Det vore så skönt att höra hur ni mammor och andra som läser min blogg tänker och varit med om. Hur har ni mått efter en så stor omställning som att få sitt första barn? En massa nya känslor som gör att vi skrattar, gråter och funderar. Har ni någonsin dåligt samvete för att ni tänker som ni gör? Dela gärna med er för vi har ju faktiskt något gemensamt.