Etikettarkiv: förlossning

Jag mår bra

Skrevs den

Nu har det gått lite mer än ett halvt år sedan jag var med om min allra första förlossning (Här kan ni läsa min förlossningsberättelse). Ni vet ju hur jag kände mig direkt efteråt och nu när det gått en längre tid vill jag berätta för er hur jag mår idag. Frågan dyker upp ibland och det är många som undrar. 

Ni var många som kommenterade, mejlade och peppade mig när det kändes som jobbigast. Ni sa att det skulle ta tid, men att dagarna med lille Knut skulle hjälpa mig att läka. Jag fick också höra: ”Du kommer att glömma” och givetvis stämde det. Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli.

Jag har glömt, men absolut inte allt. Det är ju svårt att förklara för någon hur en förlossning känns och hur det brukar gå till, men jag önskar ändå att någon skulle ha berättat för mig vad som verkligen kan hända. Men det alla läkare och barnmorskor säger är att min förlossning var alldeles normal. Nu i efterhand känns det så dumt att jag tog allt för givet, att det skulle vara lätt och att livet bara skulle fortsätta som vanligt. Jag vet inte vad jag riktigt hade förväntat mig, en satans smärta hade jag ju hört om. Och det rosa, fluffiga molnet. Och babybubblan som aldrig dök upp. Det där med att psyket inte riktigt hänger med pratas det alldeles för lite om och det var det som gjorde att jag kände mig så ensam. Någon undrade om jag var deprimerad. Nejdå, tror inte det var förlossningsdepression. Jag var ledsen och chockad över att min målbild med patienthotellet/brickan med bubbel och flagga hade ryckts ifrån mig.

Om några veckor ska jag och min lilla familj tillbaka till Danderyds sjukhus och förlossningen. Till platsen där allt hände, rummet där Knut föddes. Den där fantastiska barnmorskan jag skrivit om tar hand om oss. Hon tror att det är bra att bearbeta allt det här nu så frågan om ett syskon till Knut inte ska kännas för stor. Det är nervöst, men jag litar på att det här är det rätta.

Efter mitt livs jobbigaste upplevelse kom världens finaste lilla pojke.

Det som ingen pratar om

Skrevs den

Min rätt så nya vän Johanna blev mamma till en liten Edvard i maj. Har fortfarande inte hunnit träffa dem, men hoppas på att får göra det snart. Hon har varit ärlig med sin jobbiga graviditet och skriver nu om livet efteråt. Häromdagen blev jag så glad när hon öppet skrev om vad som händer eller kan hända vid en förlossning. Läs här och här om du vill. Själv är jag bara så himla tacksam att jag inte är ensam med det och mina tankar.

Andra återbesöket

Skrevs den

Idag var det alltså dags för det andra återbesöket på Danderyds sjukhus. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Antagligen hoppades jag på att den här förlossningsläkaren kunde ge mig de svar ingen annan har kunnat ge.

Den här gången gick vi dit hela familjen. Vi pratade om förlossningen, kunde ställa frågor och hon pratade. Tyvärr finns det ingen förklaring till det som hände. Min förlossning var normal, jag hade otur och ingen kan svara på varför det blev som det blev. Vi måste bara acceptera att jag är en siffra i statistiken. Jag var inte beredd på det här och känner mig besviken och mest irriterad på mig själv. Vad hade jag förväntat mig? Att en förlossning och tiden efteråt är något man lätt klarar av och som inte påverkar en överhuvudtaget?

En sak som gör mig så ledsen att ingen pratar om det. Jag känner mig så ensam med det här och blir arg när jag tänker på det. För jag är ju uppenbarligen inte ensam, det finns det tydligen siffror på.

När jag är ärlig och berättar om det jag varit med om, möter jag ledsna blickar och kommentarer som automatiskt gör mig till ett offer. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, istället vill jag ha uppmuntran och pepp. ”Det kommer att bli bra”, ”du är inte ensam, det är vanligt med förlossningsskador” är kommentarer jag mycket hellre vill höra. De hjälper mig att inte sjunka ännu längre ner.

Första återbesöket

Skrevs den

Jag trodde att jag var klar med det, att jag lämnat det bakom mig. Men efter dagens läkarbesök på Danderyds sjukhus blev det mer klart för mig att det här kommer att ta längre tid.

Har aldrig varit rädd för sjukhus på det sättet, men när jag steg in genom huvudentrén var det faktiskt lite jobbigt och plötsligt blev det lite svårt att andas. Mina suddiga minnesbilder fick konturer igen och det som hände för lite mer än sex veckor sedan kom tillbaka på en sekund.

Hade lovat mig själv att inte börja gråta, men det var exakt det som hände så fort den ljuvliga barnmorskan öppnade munnen. Tur att det jobbar rätt personer på rätt plats. Hon var så snäll, lyssnade och jag kunde fråga saker jag inte vågat fråga någon förut. Vi läste igenom min journal än en gång och hon förklarade. Ännu ett bevis på att barnmorskorna är alldeles fantastiska. Dum som jag var glömde jag säga något om att det faktiskt var internationella barnmorskedagen idag.

När människor frågar mig hur jag mår svarar jag alltid ”bra”, men nu märker jag att ”bättre” vore mer passande. Fysiskt mår jag okej, det fick jag kvitto på efter läkarbesöket. Min kropp kan tydligen läka bra och nu hoppas jag bara att psyket gör det samma.

Påvägen ut såg jag den snälla narkosläkaren springa i korridoren. Han som var så lugn och proffsig den där jobbiga kvällen i operationssalen. Jag gömde mig för att vara säker på att han inte skulle se mig.

Det här var det första återbesöket, näste vecka blir det ett till. Vi får se hur många det blir. Tills den här trasiga mamman har läkt antar jag.

Fyra veckor

Skrevs den

Det har gått fyra veckor sedan det där hemska, glada, jobbiga, fantastiska, härliga, onda, underbara, traumatiska dygnet på Danderyds förlossning. Jag undrar när jag slutar säga: Minns du Matte vad vi gjorde exakt den här tiden för två/tre/fyra veckor sedan?

Jag kan inte fatta att tiden har gått så snabbt.