Etikettarkiv: danderyd

Jag mår bra

Skrevs den

Nu har det gått lite mer än ett halvt år sedan jag var med om min allra första förlossning (Här kan ni läsa min förlossningsberättelse). Ni vet ju hur jag kände mig direkt efteråt och nu när det gått en längre tid vill jag berätta för er hur jag mår idag. Frågan dyker upp ibland och det är många som undrar. 

Ni var många som kommenterade, mejlade och peppade mig när det kändes som jobbigast. Ni sa att det skulle ta tid, men att dagarna med lille Knut skulle hjälpa mig att läka. Jag fick också höra: ”Du kommer att glömma” och givetvis stämde det. Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli.

Jag har glömt, men absolut inte allt. Det är ju svårt att förklara för någon hur en förlossning känns och hur det brukar gå till, men jag önskar ändå att någon skulle ha berättat för mig vad som verkligen kan hända. Men det alla läkare och barnmorskor säger är att min förlossning var alldeles normal. Nu i efterhand känns det så dumt att jag tog allt för givet, att det skulle vara lätt och att livet bara skulle fortsätta som vanligt. Jag vet inte vad jag riktigt hade förväntat mig, en satans smärta hade jag ju hört om. Och det rosa, fluffiga molnet. Och babybubblan som aldrig dök upp. Det där med att psyket inte riktigt hänger med pratas det alldeles för lite om och det var det som gjorde att jag kände mig så ensam. Någon undrade om jag var deprimerad. Nejdå, tror inte det var förlossningsdepression. Jag var ledsen och chockad över att min målbild med patienthotellet/brickan med bubbel och flagga hade ryckts ifrån mig.

Om några veckor ska jag och min lilla familj tillbaka till Danderyds sjukhus och förlossningen. Till platsen där allt hände, rummet där Knut föddes. Den där fantastiska barnmorskan jag skrivit om tar hand om oss. Hon tror att det är bra att bearbeta allt det här nu så frågan om ett syskon till Knut inte ska kännas för stor. Det är nervöst, men jag litar på att det här är det rätta.

Efter mitt livs jobbigaste upplevelse kom världens finaste lilla pojke.

Andra återbesöket

Skrevs den

Idag var det alltså dags för det andra återbesöket på Danderyds sjukhus. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Antagligen hoppades jag på att den här förlossningsläkaren kunde ge mig de svar ingen annan har kunnat ge.

Den här gången gick vi dit hela familjen. Vi pratade om förlossningen, kunde ställa frågor och hon pratade. Tyvärr finns det ingen förklaring till det som hände. Min förlossning var normal, jag hade otur och ingen kan svara på varför det blev som det blev. Vi måste bara acceptera att jag är en siffra i statistiken. Jag var inte beredd på det här och känner mig besviken och mest irriterad på mig själv. Vad hade jag förväntat mig? Att en förlossning och tiden efteråt är något man lätt klarar av och som inte påverkar en överhuvudtaget?

En sak som gör mig så ledsen att ingen pratar om det. Jag känner mig så ensam med det här och blir arg när jag tänker på det. För jag är ju uppenbarligen inte ensam, det finns det tydligen siffror på.

När jag är ärlig och berättar om det jag varit med om, möter jag ledsna blickar och kommentarer som automatiskt gör mig till ett offer. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, istället vill jag ha uppmuntran och pepp. ”Det kommer att bli bra”, ”du är inte ensam, det är vanligt med förlossningsskador” är kommentarer jag mycket hellre vill höra. De hjälper mig att inte sjunka ännu längre ner.

Fyra veckor

Skrevs den

Det har gått fyra veckor sedan det där hemska, glada, jobbiga, fantastiska, härliga, onda, underbara, traumatiska dygnet på Danderyds förlossning. Jag undrar när jag slutar säga: Minns du Matte vad vi gjorde exakt den här tiden för två/tre/fyra veckor sedan?

Jag kan inte fatta att tiden har gått så snabbt.

Min förlossningsberättelse

Skrevs den

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, vad jag ska berätta eller vad ni vill veta. Men det ni kommer att få läsa här är iallafall vad jag fick vara med om dygnet innan och dagen då vår fantastiska son Knut föddes.

Allt började med att jag på morgonen den 21 mars kände mig konstig i kroppen. Lite ont i magen och öm i ryggen. Tänkte inte mer på det, trodde det var den kryddstarka pastarätten som gjort min mage orolig. Kring tio kände jag min första värk och bestämde mig direkt för att jag måste gå ut och gå. Annars skulle timmarna kännas långa och jag ville inte att Matte skulle komma hem alldeles för tidigt. Promenerade till Hemmakväll (ville fylla på godislagret i BB-väskan) gjorde ärenden i centrum och märkte att värkarna kom tätare och gjorde mer ont.

Två timmar senare messade jag Matte och meddelade att något var på gång, men att han inte behövde stressa hem. Jag bloggade, såg några delar SATC och vandrade i lägenheten med vetekudden på ryggen medan jag andades genom värkarna. Matte kom vid 15-tiden och var lugnet själv. Jag kände mig genast mycket tryggare och vi började prata om att vi snart skulle få träffa vårt barn. Vi åt middag, jag duschade länge, länge och när klockan var kring sju ringde Matte förlossningen. De ville att vi skulle vänta lite, men självklart höra av oss. Två timmar av värkar, snabbpackning av BB-väskan och annat fix satt vi i taxin påväg till Danderyds sjukhus. Spända, lite nervösa men också glada. Förhoppningsvis skulle vi få stanna. Det var en snäll barnmorska som mötte oss och vi fick saft och smörgåsar. Jag blev undersökt och det visade sig att timmarna hemma hade gett resultat. Fyra centimeter öppen och vi blev inskrivna -hurra!

Timmarna gick, värkarna blev tätare och datumet ändrades. Strax efter midnatt fick jag epidural och tack vare det kunde både jag och Matte vila någon timme. Epiduralen fylldes på två gånger och jag försökte ändå vara aktiv. Satte mig på en pilatesboll, vandrade lite i rummet, men ville helst sova. Konstigt nog gick timmarna snabbt och när klockan blev sju bytte barnmorskorna skift och en ny kvinna undersökte mig. Efter alla dessa timmar visade det sig att jag endast var öppen sex centimeter och hon gav som förslag att lägga till lite dropp för att skynda på processen. Några timmar senare nådde jag äntligen tio centimeter och krystningsarbetet kunde försiktigt börja. Fan vad ont det gjorde och jag var så himla trött. Vi hade varit vakna över ett dygn och jag testade lustgasen (trots att jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag var lite rädd för den). Matte peppade mig, barnmorskan hejade och sade att hon kunde se ett huvud med en frisyr. Någonstans när hon nämnde sugklocka tog jag i för kung och fosterland och då, klockan 14:05 den 22 mars föddes Knut. Min första kommentar var: ”Men åååh, så liiiiten den är!”, medan både barnmorska, undersköterska och Matte inte riktigt höll med. ”Matte, vad blev det för nåt? Är det en Knut?” hörde jag mig själv ropa. Det var en stor, liten kille på 4060 gram som kom ut. En sprattlande kropp lades på mitt bröst och lyckan var total.

Mitt i all lycka var det något som hade hänt. Det visade sig att jag fått en bristning och jag blödde mer än normalt. Fan, det enda jag skrivit i mitt förlossningsbrev om rädslor var just rädslan för just förlossningsskador. En läkare konstaterade att en operation var det enda som kunde hjälpa och att det skulle göras så fort som möjligt. Efter en lång väntan i förlossningsrummet rullades jag in i operationssalen, då var klockan ungefär halvsex. Matte och Knut lämnades kvar och det sista jag sade var: ”Vi ses om max två timmar för längre än så borde det inte ta”. Jag skakade av feberfrossa, kände mig matt och var knappt vid medvetandet när de lade bedövning från höften neråt. Det stod sju personer runt mig och alla pratade lugnt trots att de var oroliga över allt blod som tydligen aldrig slutade komma. Det jag minns var att en kvinna doftade kaffe och att läkaren Niels bröt på danska. Jag minns inte hur länge själva operationen tog. Jag vara bara så himmelens trött, men fick inte sova. Tror att klockan var halvsju-sju när de rullade mig till uppvaket på en annan våning. De körde min säng så snabbt så jag blev yr och illamående. En sjuksköterska tog hand om mig och de lade in dropp och massa mediciner för att stabilisera mitt blodtryck och min puls. Alla värden var dåliga och i något skede bestämdes det att jag skulle få nytt blod. Under förlossningen och därefter hade jag tappat mer än en liter så en blodtransfusion skulle antagligen hjälpa. Jag hade så många slangar och nålar i mig, droppåsar och sladdar som mätte blodvärden och blodtryck. Klockan gick och jag minns att jag slumrade till mellan nio och tio. Då hade det gått tolv timmar tills jag senast hade ätit eller druckit något. Jag saknade Matte och Knut så mycket och jag förstod knappt vad som hade hänt. Eller hur illa det faktiskt var. Blodtransfusionen misslyckades för jag reagerade så konstigt på den. Röda, stora märken på armarna.

När läkarna hade fått mina värden rätt så stabila och jag hade fått färg i ansiktet vilket tydligen var ett ”friskhetstecken” bad jag dem ringa till förlossningen. Ville så gärna träffa min lilla familj och jag kände mig så ledsen. Strax innan midnatt kom Matte och han rullade Knut i den där plastsängen. Han hade egentligen inte fått någon information om vad som hade hänt, bara att det hade blivit komplikationer och att det skulle ta tid. Knut var så fin i sin nyinköpta body och grå mössa från Mini Rodini och Matte var så duktig med honom. Han berättade att de bytt första blöjan, att han hade sovit med Knut på bröstet och att Knut var så fin. Det var så underbart och jag grät av lycka att äntligen få återförenas med dem samtidigt som jag var så ledsen för att jag inte varit med de första timmarna. Knuts första timmar utanför magen. (Medan jag skriver det här gråter jag)

Halvett på natten blev vi slussade till vårdavdelning 16 (avdelningen för mammor och barn som behöver extra omvårdnad), inte patienthotellet som vi hade sett fram emot så mycket. Läkarna behövde ha oss i närheten ifall något skulle hända. Jag var bara lycklig över att få vara med min nya familj, i ett eget rum. Mina värden var fortsättningsvis dåliga och jag hade någon infektion i kroppen. Fick smärtstillande, blod (tror det blev en liter allt som allt) och dropp i olika omgångar.

Jag fattade aldrig hur dåligt det faktiskt var förrän vi läste min journal. Det var då allt kom ifatt oss och vi förstod vad som verkligen hade hänt. En hemsk händelse som vi håller på att bearbeta långsamt. Jag ska träffa förlossningsläkare, barnmorskan som förlöste och en hel del andra människor. Dessutom har jag en massa kontroller jag ska gå på. Jag vill bara veta varför det hände. Jag börjar må bättre fysiskt och kan redan gå långsamma promenader. Det kommer att bli bra, men det kommer att ta tid. Varje gång jag börjar prata om det blir mina ögon alldeles våta och jag känner mig så besviken och misslyckad. Förlossningen var något jag hade sett fram emot, jag var nyfiken, men hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Jag vet att varje förlossning är unik, men just den här skulle jag aldrig vilja vara med om igen. Det som skulle bli så härligt och spännande blev istället något traumatiskt jag helst inte vill tänka på.

Men jag är ändå så glad att det var en frisk pojke som kom till oss. Han är så himla snäll och jag är så tacksam. Det är nästan som om han vet vad vi varit med om. Gulliga, gulliga Knut! Det är så jag får tänka. Jag klarar mig nog.

Knut Bergroth, vår fina pojke.