Min förlossningsberättelse

Skrevs den

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, vad jag ska berätta eller vad ni vill veta. Men det ni kommer att få läsa här är iallafall vad jag fick vara med om dygnet innan och dagen då vår fantastiska son Knut föddes.

Allt började med att jag på morgonen den 21 mars kände mig konstig i kroppen. Lite ont i magen och öm i ryggen. Tänkte inte mer på det, trodde det var den kryddstarka pastarätten som gjort min mage orolig. Kring tio kände jag min första värk och bestämde mig direkt för att jag måste gå ut och gå. Annars skulle timmarna kännas långa och jag ville inte att Matte skulle komma hem alldeles för tidigt. Promenerade till Hemmakväll (ville fylla på godislagret i BB-väskan) gjorde ärenden i centrum och märkte att värkarna kom tätare och gjorde mer ont.

Två timmar senare messade jag Matte och meddelade att något var på gång, men att han inte behövde stressa hem. Jag bloggade, såg några delar SATC och vandrade i lägenheten med vetekudden på ryggen medan jag andades genom värkarna. Matte kom vid 15-tiden och var lugnet själv. Jag kände mig genast mycket tryggare och vi började prata om att vi snart skulle få träffa vårt barn. Vi åt middag, jag duschade länge, länge och när klockan var kring sju ringde Matte förlossningen. De ville att vi skulle vänta lite, men självklart höra av oss. Två timmar av värkar, snabbpackning av BB-väskan och annat fix satt vi i taxin påväg till Danderyds sjukhus. Spända, lite nervösa men också glada. Förhoppningsvis skulle vi få stanna. Det var en snäll barnmorska som mötte oss och vi fick saft och smörgåsar. Jag blev undersökt och det visade sig att timmarna hemma hade gett resultat. Fyra centimeter öppen och vi blev inskrivna -hurra!

Timmarna gick, värkarna blev tätare och datumet ändrades. Strax efter midnatt fick jag epidural och tack vare det kunde både jag och Matte vila någon timme. Epiduralen fylldes på två gånger och jag försökte ändå vara aktiv. Satte mig på en pilatesboll, vandrade lite i rummet, men ville helst sova. Konstigt nog gick timmarna snabbt och när klockan blev sju bytte barnmorskorna skift och en ny kvinna undersökte mig. Efter alla dessa timmar visade det sig att jag endast var öppen sex centimeter och hon gav som förslag att lägga till lite dropp för att skynda på processen. Några timmar senare nådde jag äntligen tio centimeter och krystningsarbetet kunde försiktigt börja. Fan vad ont det gjorde och jag var så himla trött. Vi hade varit vakna över ett dygn och jag testade lustgasen (trots att jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag var lite rädd för den). Matte peppade mig, barnmorskan hejade och sade att hon kunde se ett huvud med en frisyr. Någonstans när hon nämnde sugklocka tog jag i för kung och fosterland och då, klockan 14:05 den 22 mars föddes Knut. Min första kommentar var: ”Men åååh, så liiiiten den är!”, medan både barnmorska, undersköterska och Matte inte riktigt höll med. ”Matte, vad blev det för nåt? Är det en Knut?” hörde jag mig själv ropa. Det var en stor, liten kille på 4060 gram som kom ut. En sprattlande kropp lades på mitt bröst och lyckan var total.

Mitt i all lycka var det något som hade hänt. Det visade sig att jag fått en bristning och jag blödde mer än normalt. Fan, det enda jag skrivit i mitt förlossningsbrev om rädslor var just rädslan för just förlossningsskador. En läkare konstaterade att en operation var det enda som kunde hjälpa och att det skulle göras så fort som möjligt. Efter en lång väntan i förlossningsrummet rullades jag in i operationssalen, då var klockan ungefär halvsex. Matte och Knut lämnades kvar och det sista jag sade var: ”Vi ses om max två timmar för längre än så borde det inte ta”. Jag skakade av feberfrossa, kände mig matt och var knappt vid medvetandet när de lade bedövning från höften neråt. Det stod sju personer runt mig och alla pratade lugnt trots att de var oroliga över allt blod som tydligen aldrig slutade komma. Det jag minns var att en kvinna doftade kaffe och att läkaren Niels bröt på danska. Jag minns inte hur länge själva operationen tog. Jag vara bara så himmelens trött, men fick inte sova. Tror att klockan var halvsju-sju när de rullade mig till uppvaket på en annan våning. De körde min säng så snabbt så jag blev yr och illamående. En sjuksköterska tog hand om mig och de lade in dropp och massa mediciner för att stabilisera mitt blodtryck och min puls. Alla värden var dåliga och i något skede bestämdes det att jag skulle få nytt blod. Under förlossningen och därefter hade jag tappat mer än en liter så en blodtransfusion skulle antagligen hjälpa. Jag hade så många slangar och nålar i mig, droppåsar och sladdar som mätte blodvärden och blodtryck. Klockan gick och jag minns att jag slumrade till mellan nio och tio. Då hade det gått tolv timmar tills jag senast hade ätit eller druckit något. Jag saknade Matte och Knut så mycket och jag förstod knappt vad som hade hänt. Eller hur illa det faktiskt var. Blodtransfusionen misslyckades för jag reagerade så konstigt på den. Röda, stora märken på armarna.

När läkarna hade fått mina värden rätt så stabila och jag hade fått färg i ansiktet vilket tydligen var ett ”friskhetstecken” bad jag dem ringa till förlossningen. Ville så gärna träffa min lilla familj och jag kände mig så ledsen. Strax innan midnatt kom Matte och han rullade Knut i den där plastsängen. Han hade egentligen inte fått någon information om vad som hade hänt, bara att det hade blivit komplikationer och att det skulle ta tid. Knut var så fin i sin nyinköpta body och grå mössa från Mini Rodini och Matte var så duktig med honom. Han berättade att de bytt första blöjan, att han hade sovit med Knut på bröstet och att Knut var så fin. Det var så underbart och jag grät av lycka att äntligen få återförenas med dem samtidigt som jag var så ledsen för att jag inte varit med de första timmarna. Knuts första timmar utanför magen. (Medan jag skriver det här gråter jag)

Halvett på natten blev vi slussade till vårdavdelning 16 (avdelningen för mammor och barn som behöver extra omvårdnad), inte patienthotellet som vi hade sett fram emot så mycket. Läkarna behövde ha oss i närheten ifall något skulle hända. Jag var bara lycklig över att få vara med min nya familj, i ett eget rum. Mina värden var fortsättningsvis dåliga och jag hade någon infektion i kroppen. Fick smärtstillande, blod (tror det blev en liter allt som allt) och dropp i olika omgångar.

Jag fattade aldrig hur dåligt det faktiskt var förrän vi läste min journal. Det var då allt kom ifatt oss och vi förstod vad som verkligen hade hänt. En hemsk händelse som vi håller på att bearbeta långsamt. Jag ska träffa förlossningsläkare, barnmorskan som förlöste och en hel del andra människor. Dessutom har jag en massa kontroller jag ska gå på. Jag vill bara veta varför det hände. Jag börjar må bättre fysiskt och kan redan gå långsamma promenader. Det kommer att bli bra, men det kommer att ta tid. Varje gång jag börjar prata om det blir mina ögon alldeles våta och jag känner mig så besviken och misslyckad. Förlossningen var något jag hade sett fram emot, jag var nyfiken, men hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Jag vet att varje förlossning är unik, men just den här skulle jag aldrig vilja vara med om igen. Det som skulle bli så härligt och spännande blev istället något traumatiskt jag helst inte vill tänka på.

Men jag är ändå så glad att det var en frisk pojke som kom till oss. Han är så himla snäll och jag är så tacksam. Det är nästan som om han vet vad vi varit med om. Gulliga, gulliga Knut! Det är så jag får tänka. Jag klarar mig nog.

Knut Bergroth, vår fina pojke.

35 reaktion på “Min förlossningsberättelse

  1. Johanna

    Men åh, vad tråkigt att det gick så. :( Förlossningsskador är min skräck också, jag kan bara föreställa mig hur liten man känner sig är de förklarar att det är vad som hänt. När bebisen är ute ska ju allt vara klart och bra.. Jag hoppas att det läker bra och fort och att du får må okej snart. Tänk att du tog dig igenom allt det där, det är ju helt makalöst. Stor kram!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack Johanna! Ja, hade liksom aldrig en tanke på att det kunde gå såhär. Som tur är Knut världens finaste, det hjälper liksom rätt mycket! KRAM

      Svara
  2. Annika

    Fina Hannah! Som jag skrev på fb så får du aldrig känna sig dålig för det är du inte , snarare tvärom! Du kunde inte gjort något annorlunda och Knut kommer aldrig må dåligt över att du inte var där de där första timmarna. Han hade det mysigt med Matte :) Längtar så himla mycket efter att få träffa honom <3

    Svara
  3. Csilla

    Kärlek till dig!
    Kom igen, din kropp tillverkade den mest perfekta lilla varelse. Hur han tog sig ut var inget du kunde påverka. Var inte så hård mot dig själv.
    Pussa Knutte nu, och puss på dig med!

    Svara
  4. Vanja

    Men snutte! Trodde jag skulle få läsa nåt rosenrött, men så blev det inte. :-/ Vad surt att behöva få en sån start! Men skönt att du mår bättre och att du håller på å repar dig.assa massa maaaaassa långa kramar, och TUR att man får en sån jäkla fin belöning, så att det finns nåt härligt å foka på! <3

    Svara
  5. Pernilla

    Kära fina du, så tungt det var i bröstet att läsa din förlossningsberättelse. Kan bara försöka förstå hur det måste kännas att gå igenom något sådant. Som du skrev så är alla förlossningar unika, men såklart önskar man ju sig en sådan där det förvisso gör satans ont, men där det onda snabbt övergår i total lycka. Så himla tur i allt kaos att Knut har en så fantastisk pappa som omhändertog under tiden du var borta. Och nu har du all tid i världen att vara med honom. Lyllo Knut! Hoppas kroppen din ska må bra snart. <3

    Svara
  6. Anna

    Vad fint att du delar med dig Hannah. Allt kommer bli bra. Men förstår att de mentala såren kommer ta ett bra tag att läka. Jag har ju som du vet en näranära och kär som också hade en upplevelse som skrämde livet ur mig och oss alla. Det är svårt men ändå har det kommit en liten människa ur detta som man kan fokusera på i stället. Styrka och kramar till dig och din fina familj

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack Anna! Ja, jag tänkte faktiskt på den situationen och att jag måste träffa din näranära och prata om detta. Tror det skulle kännas bättre och få tips på hur man ska gå vidare från skräckupplevelsen. Ja, när man tittar på den här lilla minimänniskan glömmer man bort det jobbiga för en stund. Kram till dig!

      Svara
  7. Annika Åsäter

    Va jobbigt, Hannah, men jättebra att vara öppen med det, tror jag. Och prata om och tänk på det massa nu i början och försök förstå att du inte kunde gjort något annorlunda. Det är ju så vanligt att det inte går som man tänkt, men lätt att tro att ”alla andra gjorde det så bra”. Alla som har fött barn på ett eller annat sätt är hjältar, så är det bara! Hoppas det läker så småningom i kropp och själ och att du fortsätter att leva lyckobebisliv mellan de obligatoriska gråtattackerna (det blir bättre, jag lovar!).
    Massa kramar
    /Annika

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack snälla Annika! Ja, det är så lätt att man jämför med andras förlossningar. Och just nu blir jag lite trött på att höra om alla lätta och enkla, som gärna skulle vara med om en förlossning igen. Det vill inte jag, och speciellt om den blir som den här. Kram och hoppas vi ses snart!

      Svara
  8. Moster T

    Åh min TjinuskiHannah- tack för att du delade med dig av dina upplevelser. Jag hoppas att du helnar snart, både till kropp och själ. Som sagt, allt blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli så bra ändå. Och i ditt, ert fall så blev det superbra och det stavas KNUT <3. Längtar efter att få träffa den lilla nya människan med de runda kinderna och den roliga frisyren…. Din mamma har beskrivit honom ;). Kom snart till Ön! Kram!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej min fina moster, vad kul att du läser! Ja, vi får mest fokusera på Knut trots att vi är lite ”skadade”, tids nog kommer det att bli bra. Tur att det är vår, att Knut är så snäll och fin och att vi har fått vara tillsammans dessa dagar. Vi kommer så fort vi kan, för han måste ju bara få se världens bästa ö! KRAM <3

      Svara
  9. Ida

    Tråkigt att det inte gick som du hade tänkt dig, men du är inte sämre för det! Min syssling var också med om en traumatisk förlossning, och såren tar tid att läka. Låt kroppen och själen läka i sin takt och känn dig inte stressad, för det kommer att känns bättre med tiden. Tänk vilken hjälte du är som gav lillen liv, och en fantastisk framtid :) Pussa på Knut och Matte.
    Styrkekramar till dig och lillfamiljen

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack snälla för din kommentar. Trodde liksom det skulle vara så enkelt och något spännande som jag hade sett fram emot så länge. Kram till dig.

      Svara
  10. Lisa

    Hej! Vad ledsen jag blir att höra att du känner dig besviken och misslyckad. Jag vet inte vad det är som gör att så pass många gör det efter sina förlossningar. Jag gjorde det (blev snittad pga sätesläge, dvs jag klarade inte av att föda naturligt och har fortfarande inte ”fött barn” OBS – mina tankar, inget någon annan tack och lov påstått), och jag har flera vänner som känt så av olika anledningar. Så onödigt! Men för min del bleknade besvikelsen efter hand och stoltheten och förundran över att ha skapat något så fantastiskt som den där lilla människan överskuggar nu allt. Bra jobbat och grattis till underverket!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack Lisa för din kommentar. Om jag bara vetat att det skulle slutat såhär hade nog kejsarsnitt varit det enda rätta. Man pratar aldrig om förlossningar som gått fel, bara om de snabba/lyckade och de som fött utan bedövning. Det är väl det som gör mig så ledsen och som ger mig känslan av att jag känner mig misslyckad. Men tack ska du ha, jag hoppas att den känslan kommer inom en snar framtid.

      Svara
  11. Moster P

    Fina fina fina Hannah! Jag förstår dig så väl. Hade själv en horrorförlossning med R. O jag kan försäkra att på något oförklarat sätt kommer man över det o accepterar att det var det förloppet man hade med sitt första barn. Jag hade också drömmar om vilken gin upplevelse det skulle vara, men det blev inte så. Kan bara gratta till världens finaste son och pappa. Nu ska du fokusera på dig och din nya familj. Du är en fighter o har igen bevisat det för oss alla. Vi är såååå stolta över dig! Puss P

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Min fina moster. Det kommer nog att bli bra, det får bara ta lite tid. Jag är så himla glad att Knut är så snäll och Matte är sådan superpappa! Får bara dåligt samvete när det tråkiga tankarna kommer och den tiden skulle jag hellre vilja ge Knut. Vi ses snart! Puss och KRAM

      Svara
  12. Linda

    Usch då, vilken jobbig historia. Säkert jobbigt att börja processa såhär i efterhand när man verkligen börjar förstå vad som kunde har hänt… Men viktigast att ni alla mår bra nu! :) fina familjen!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Ja, Linda. Så är det. Eller rättare sagt Vad som har hänt. Själen och kroppen får läka i långsam takt, förhoppningsvis blir allt bra. KRAM

      Svara
  13. Daniela Forsén

    Hej Hannah! Vad tråkigt att läsa att det gick såhär för er. Mina tankar är hos er. Men stort grattis till det fina underverket! Jag önskar dig snabbt tillfrisknande, både i kropp och själ! Kram och hälsa Matte!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tack vännen min. Nu har det snart gått en månad och lyckligtvis går det åt rätt håll. Tror det är lilla Knut som gör att allt känns lite lättare. KrAm ❤️

      Svara
  14. Josefine

    Hej Hannah,

    så fint att du delar med dig av din förlossningsupplevelse. Tårarna trillar ner för kinderna när jag läser dina ord. Det är så tråkigt att man på BVC inte tar upp hur illa det kan gå under en förlossning. Min son är nu lite på 8 månader och jag kan inte ta en långpromenad ännu. Efter ca 1 km har jag så ont att jag helst av allt skulle ta taxi hem. Precis som du var min oro inte själva förlossningen utan vilka skador man kan få av den. På fredag ska jag på ytterligare en behandling till gyn.poli på sjukhuset. En behandling som innebär 2 st kortisonsprutor. Skräcken att veta vilken smärta det innebär gör att tårara börjar rulla igen.

    Det enda rådet jag har är att tala om det med dina nära och kära. Håll inte dina känslor för dig själv, de äter upp dig då. Och njut av lille Knut. Jag behöver bara se på min son så är all smärta i världen värt det.

    Jag hoppas du mår bättre för varje dag och att detta så småningom kommer vara ett minne blott.

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Josefine och tack snälla för att du kommenterar. Det betyder mycket att höra om andras förlossningar, just för att vi sällan pratar om de som var jobbiga. Hoppas du börjar må bättre snart. Kram

      Svara
  15. Sandra

    Hej hej. Hittade hit till din blogg först idag och efter att jag läst din förlossningsberättelse vill jag bara säga:
    Du är inte ensam!
    Båda mina förlossningar har slutat med störtblödningar som inte slutat, sövning, operation och blodtransfusion.
    Första gången blev jag klippt och andra gången fick jag både inre och yttre bristning(pga hjässbjudning)
    Trodde verkligen inte det skulle bli så en andra gång, men tydligen har jag ytliga blodkärl och skulle jag föda igen skulle det högst troligt bli likadant igen. Vilket de säger är väldigt ovanligt. :/
    Jag förstår dig så väl!
    Nu har det gått 10 veckor sen min andra kom och nu känner jag mig bättre. Tog sin lilla tid dock.

    Grattis till eran son och jag hoppas du mår bättre nu en tid efteråt. :)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *