Från en mamma

Skrevs den

De kommer ibland, dedär tankarna som ger mig så dåligt samvete.

Häromkvällen när Knut hade somnat och jag var ensam med mina tankar började jag tycka så synd om mig själv. Matte var ute med sina nya arbetskompisar och hade det trevligt, men messade som vanligt och längtade hem. Missförstå mig inte, jag älskar Knut och jag tokgillar att vara med honom. Som tur verkar han gilla mig och är nöjd med sin mamma. Men ändå händer det att jag kan sakna mitt gamla liv. Mitt roliga och sociala liv som nu bytts ut till att rulla vagn och finnas där för ett (MITT) barn. Hela tiden, varje dag. Just nu är det jag som ser till att han är mätt och han behöver mig.

Det här med amningen hade jag inte funderat på så mycket innan. Tänkte mest: ”Funkar det så funkar det, men ersättning går ju också bra”. Nu har det funkat himla bra från första stund, så det är väl bara dumt att inte göra det. Knut gillar och han växer och blir stor. De runda kinderna har han fått tack vare mig. När vi i tisdags var på vår första föräldragruppsträff råkade jag nämna att en stor fördel med att mata med flaska är ju faktiskt att man får ha på sig vilka kläder man vill – det måste ju vara tvådelat och så praktiskt när man ammar. Alla tittade på mig och undrade nog från vilken planet jag kom ifrån.

Att min kropp aldrig kommer bli som förut gör mig lite ledsen. Jag hade inget problem med att vara gravid, magen var snäll mot mig men jag avskyr det som den gjorde med mig. Kalla mig egoistisk och fåfäng, men jag är inte den som vant mig vid ond och svag rygg eller dedär satans knipövningarna som måste göras varje dag. Jag börjar sakta men säkert få på mig mina gamla kläder vilket känns fantastiskt bra, men de sitter inte som förut. Visst förstod jag att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning, men ändå var jag aldrig riktigt beredd på det. Hur skall man vara beredd på något man inte har någon aning om? Att tappa mitt redan så tunna hår eller vara tvungen att börja träna från noll igen känns just nu hopplöst. Är som sagt väldigt glad att jag började träna i Mama BootCamp. Att få sån proffshjälp från start lär hjälpa mig i framtiden. Det tär på psyket att vara så svag och inte kunna (få) springa milslånga rundor som förut. Åh, vad jag längtar efter första löprundan.

Och så det här med den rosa babybubblan som folk pratar så mycket om. Nu har det gått exakt tre månader och fortfarande känner jag inte av någon sån. För mig har det varit viktigt att inte bara vara mamma och som tur verkar Knut vara en mingelbaby. Han hänger med och är nöjd så länge det finns mat och någonstans att sova. För mig känns det skönt att kunna välja. Ena dagen en liten pressvisning där, andra dagen en långpromenad i Lidingöskogarna här.

De säger att jag ska tänka på hur fantastiskt och häftig min kropp är som har lyckats göra en baby. Att jag lyckats föda honom och att han mår så bra är ju alldeles underbart. Självklart tänker jag så, det måste ni tro. Men ändå kommer dessa tankar som ger mig dåligt samvete. Mot Matte och mot Knut. För visst är han alldeles ljuvlig, vår son. Jag är beredd att ha all smärta i världen bara han mår bra, vilket han tydligen gör. Han är frisk, glad och en drömbaby som jag älskar till månen och tillbaka. Men inte trodde jag att psyket skulle påverkas såhär mycket. Man hör ju bara om det fantastiska och underbara med att få barn, den jobbiga stunden syns aldrig utåt.

Det vore så skönt att höra hur ni mammor och andra som läser min blogg tänker och varit med om. Hur har ni mått efter en så stor omställning som att få sitt första barn? En massa nya känslor som gör att vi skrattar, gråter och funderar. Har ni någonsin dåligt samvete för att ni tänker som ni gör? Dela gärna med er för vi har ju faktiskt något gemensamt.

27 reaktion på “Från en mamma

  1. Sarah

    Bra skrivet. Hannah, det är en grym omställning att få barn. Jag är så glad att det finns fler som känner som jag. Men tro mig, du växer liksom in i det. Sen hittar man en balans, så att man får både och, livet med familj och det egna livet. Du är helt enkelt en sån som behöver ha detdär egna kvar. Jag är likadan. Denhär rosa bubblan har jag inte sett röken av. Väntade länge, men dem kom aldrig. ;)

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Ja, tur att vi inte är ensamma och att man får känna som man vill. Åh, jag längtar efter att hitta den där balansen. Antar att det blir lättare när Knutson blivit lite större. KRAM<3

      Svara
  2. Petra

    Vilken bra & ärligt inlägg, tack! Jag känner igen mig i allt du skriver (fast vår 6 veckor gamla Wille kanske inte är fullt så nöjd som din Knut :). Vår plutt är så fin & efterlängtad men jag saknar också mitt gamla liv… Amningen fungerar super men jag var inte beredd på att jag ibland känner mig så låst och instäng när bebis gärna ammar mycket och läääänge. Ingen bebisbubbla i syne här heller… Jag hoppas & tror att det känns ännu bättre när Wille är lite äldre & jag känner mig mer som en mamma & inte bara som en mjölkfabrik. ;) Jag hade också en väldigt traumatiskt förlossning (allt gick bra men blev totalt chockad & lamslagen av smärtan som gjorde att jag bara ville dö och struntade i bebisen under typ hela förlossningen). Känner mig inte deprimerad men tänker att förlossningen kanske ändå påverkar hur det känns nu…

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Petra och tack snälla för att du delar med dig av dina tankar. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam med mina tankar. Kram Hannah

      Svara
  3. Mamman

    Hej
    Du har skrivit ett jätte fint och ärligt inlägg! Det är precis sådär som jag kände en lång tid efter mitt första barn. Jag kommenterade tidigare om att jag hade en jobbig förlossning som inte gick som den skulle, men ärligt talat, så gick det första halv året med min lillkille inte heller som det skulle.. De känslor du beskriver är precis så som jag kände mig! Man är liksom glad och ledsen på samma gång och så är man ledsen över att man inte är gladare.. Och funderar vad det är för fel på en när man tänker som man tänker, man borde ju bara gråta av lycka, men samtidigt ligger man vaken på nätterna och funderar hur man skall klara av resten av tiden utan att gå lite sönder.. Och JO, jag älskar mina barn mera än allt annat på jorden, skulle när som helst ta en kula istället för dem, men ändå finns tankarna där.
    Men jag kan berätta, ifall det är till någon tröst, att amningshormonerna säkert har en hel del med saken att göra, och hela omställningen överlag. Mitt i allt när din lilla kille börjar närma sig ett år och han inte är så beroende av dig mera, så märker du att ”livet” kommer tillbaka, att man mitt i allt har anpassat sig till omställningen och kan njuta fullt ut av det.
    Mitt andra barn har just fyllt ett och jag kan ärligt säga, att först NU njuter jag av att vara mamma till mina två ljuvliga barn!
    Tack för att du skrev det i ord, som så många nyblivna mammor ligger och funderar på om nätterna. Det är ett så tabu belagt ämne att inte vara super lycklig över sin nya situation. Men det är ju just det som det är, en ny situation och just därför behöver man ganska lång tid att anpassa sig! Man blir ju mamma över en natt, men fortfarande är man ju samma människa som man var dagen före..

    Svara
  4. Sofie

    Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver! För papporna är det så lätt att göra saker medans man är så låst nu i början med maten. Imorgon kväll ska jag gå på en sommarfest på jobbet och det är första gången jag är iväg från min dotter. Pappan är hemma och jag har pumpat ut mjölk så att han kan ge flaska. Ser jättemycket fram emot det ändå har ångesten börjat krypa fram ju närmare morgondagen kommer….

    Det går nog aldrig att föreställa sig vad man har framför sig. Jag kommer ihåg när jag var gravid hur mycket jag längtade efter mina normala kläder. Nu kan man ändå inte ha dem pga att man har några kilo kvar att gå ner och att de inte går att amma i. Jag kan ibland bli lite bitter och låta det gå ut över min älskade sambo. För honom har liksom inte lika mycket förändrats. Det är många känslor och jag tror att det är viktigt att man pratar om det! Tack för att du delar med dig!

    Stor kram

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Sofie! Ja, det är liksom är ”lättare” för papporna, vilket det inte alls är. Knuts pappa skulle göra vad som helst för att få vara hemma med honom. Tack för att du kommenterar, betyder mycket. Hoppas du får det trevlig och kan njuta av lite egentid på sommarfesten. Kram Hannah

      Svara
  5. Anna

    Hej hanna!
    Jag sitter här med en två månader gammal bebis och känner igen mig i precis allt. Det blev inte som jag trodde. Jag trodde inte att jämnställdheten skulle påverkas så av att få en bebis och att fullamma. Jag älskar min man men ibland kan jag bli galen på honom. Jag älskar min bebis men jag känner precis allt som du känner, ingen bebisbubbla, bara tårar, skuldkänslor. Min lilla sötnos har dessutom problem med magen så jag har fått stryka både det ena och det andra ur menyn, nu senast mjölkprodukter och det känns surt på något vis, när min man smaskar i sig normal mat måste jag hela tiden tänka och oroa mig, kommer hon få ont i magen nu? Och ja vad tråkit med kläderna som bara hänger i garderoben som man längtat efter att ta på sig
    Tack tack för ditt inlägg och tack ni som svarat!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Tänk Anna vad bra det är med bloggar, man får skriva av sig samtidigt som världens gulligaste läsare kommenterar och delar med sig. Hoppas det snart ordnar upp sig för er, förstår att det är jobbigt att ta bort mat från vanliga menyn. Ännu en sak som gör att vi mammor inte kan leva som vi vill. Kram Hannah

      Svara
  6. emma

    Hej!
    Jag kände precis likadant med mitt första barn. Det var riktigt jobbigt. Såklart var jag överlycklig över att vara mamma men samtidigt så jobbigt att ge upp så mycket av mitt gamla liv. Jobbigt att vara bunden och att inte kunna träna så mycket som tidigare, jobbigt att ha ont i ryggen och jobbigt att ha ”amningsvänliga” kläder hela tiden. Jag tyckte mycket om att vara hemma med vår dotter men samtidigt grät jag ibland när min sambo for iväg och träffade våra vänner. Jag tänkte i början att jag aldrig kommer att vlja ha flera barn. Nu är mitt andra barn snart 2 och nu funderar jag till och med på en trea… Så det jag vill säga är att det det blir bättre! Det blir aldrig värre än nu och ifall ni får flera barn blir omställningen inte alls lika stor. Det är nu den största förändringen skett. Men som med allt så blir man van och tiden går snabbt och snart kommer den lille välja kompisar framför mamma :)

    Tack för en fin blogg!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Emma! Vad skönt och lugnande att höra att det blir bättre. Tänk, nu har redan varit mamma i tre månader och så småningom får jag väl leva en del av ”mitt” liv igen. Och ja, du har väl rätt det där med att Knut gärna hänger med kompisar framför mig, haha! :) Tack snälla för kommentaren. Kram Hannah

      Svara
  7. Helena

    Hej Hannah, vilket fint inlägg, tack för att du ärligt delar med dig av dina tankar och känslor. Det var en otrolig omställning för mig att få mitt första barn också. Man blev mamma till den finaste lilla person man hade sett men samtidigt var man ju samma person som tidigare, bara det att ekvationen sitt vanliga jag + baby blev lite mycket och i vissa fall kändes det som att tiden gick väldigt långsamt och det var ett evigt ammande. Inför barn nummer två var jag mer förberedd, jag räknade kallt med att sätta mitt ”vanliga jag” åt sida och ägna det första halvåret åt amningen och att fokusera på trygghet för lillan. Men den här gången blev det inte alls samma sak, det känns inte som att jag ”offrar ‘mig/mitt vanliga liv'” Jag känner så tydligt hur fort tiden går och de flesta minuter med lillan och storebror känns som en gåva. Jag har fått mycket hjälp av att yoga och meditera, och genom att inte älta negativa tankar. Jag låter tankarna komma och gå men anstränger mig sedan för att tänka positivt. Har man tidigare haft en härlig social tillvaro kan man känna att man är rädd att missa något, men ofta befinner man sig precis där man ska vara har jag märkt. Stor kram

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Helena. Vad jag är glad att du kommenterar -tusen tack! Det där med att älta känner jag så igen, gör det alltid med allt känns det som. Nu fokuserar jag mest på att Matte snart har semester och vi kommer få ha 6 (!) veckor tillsammans. Då kan det ju kanske bli mer fritid för mig, om än bara en timme eller två ;). Ja, det är väl här jag ska vara i livet just nu. Och jag måste vara tacksam att det är just Knut jag får hänga med den här våren för han är alldeles underbar. Kram till dig.

      Svara
  8. Johanna

    Hej Hannah!
    Tack för bra inlägg, kan bara stämma in i kören av att du satte ord på det jag går o tänker!
    Hade min första kväll (ja några timmar mellan amningarna!;) ifrån vår lilla bebe, snart 3 mån, igår, kändes lyxigt men väldigt märkligt på nåt konstigt viss. Undrar varför det inte bara känns som vanligt de få stunder jag är borta från henne, är väl hormonerna som spökar och jag antar att det blir lättare ju äldre de blir.
    Kan du rekommendera mamma boot camp? Vilken typ av träning körde ni?
    Börjar ju bli lite less på de tråkiga (men ack så viktiga) knipövningarna.
    Ha det fint!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Hej Johanna! Skönt att vi är ännu fler med dessa tankar :). JA, jag rekommenderar mammaträning. Så kul att träffa andra mammor, bra när barnen får hänga med och så härligt att ha träningsvärk igen. Ja, du hör. Bara positivt. Jag tränade med Anna på http://strongermama.nu –superbra! Allt från vikter till utfall och lätta övningar. Kram Hannah

      Svara
  9. Karin

    Jag kunde också tänka många gånger under första babyåret att jag ” vill ha mitt gamla liv” tillbaka samtidigt som jag fick sådana skuldkänslor över att jag ens tänkte det, jag som fått ett barn och dessutom ett friskt barn. Nu närmar sig dottern 1,5 år och jag har jobbat snart 4 månader. Känns mycket bättre för mig nu dåjag får vara mitt ” gamla jag” på jobbet varje dag och sen längta efter att hämta dottern och busa med henne resten av kvällen. Någon rosa babybubbla infann sig aldrig för mig heller, skönt att höra att jag inte är den enda.

    Svara
  10. Mamma

    Skönt att läsa det man själv går och tänker! Känns direkt lättare att veta att man inte är ensam. Och visst är det okej att ha dessa känslor! Vi kämpar vidare med världens viktigaste (och svåraste) jobb!

    Svara
  11. Nea

    Känner helt igen mig i dina tankar. Kroppen och det jag mer tur med än dig, men tankarna och känslorna är så bekanta. Det har inget att göra med att man inte skulle älska sitt barn. Sen kämpade jag å min sida länge me att amningen gjorde så rysligt ont. Men undrade också vad hajpen om den rosa babybubblan var o när jag skulle få göra något av allt det som varit ”jag”. Det tar tid att hitta sig o bli mamma själv också. Men jag kan berätta att man gör det med tiden och liksom växer sig in i en kompromiss mellan hur det var innan och hur det är nu. Lita på att livet bär dig fram och försök ha tålamod!

    Svara
  12. Ida

    Vilket bra inlägg! Dessa tankar har jag också haft. Det är underbart att vara mamma men visst det är en enorm omställning! Just nu känns det som att jag är en vandrande kossa som sitter och ammar konstant :D det är mycket som ändras sen man får barn och speciellt för oss mammor. Männen har ju sitt jobb och kan fortsätta med sina hobbyn, men det är ju inte lika lätt då man ammar. Jag kan bli galen av hur nytt och osäkert allt är, bara vad man ska klä på de små i olika väder utan att det är för varmt / kallt :) men allt kommer väl med tiden. Det är bra att påminna sig själv med stt det är ok att inte tycka att mammalivet är en dans på rosor varje dag och att det kan kännas jobbigt.

    Trevlig midsommar! Kram

    Svara
  13. Tove

    Känner SÅ igen mig i ditt inlägg. Mina pojkar är redan 4 och 6 år, men bebistiden – jag var inte mig själv.
    När min andra var ca 1 år gammal sa både min syster och mamma – under 2 närliggande dagar, men utan att veta att den andre sagt samma – ”NU är du gamla vanliga Tove igen”. Det hade räckt ca 1 år för mig att till min personlighet bli glad och lugn igen!
    Jag fick aldrig den rosa bubblan – jag äääääähäääälskar mina barn och så – men bebistiden gick nog ut på att leva med det man har… Tyvärr. Förstås var jag ju glad också – inte var jag ledsen hela tiden och trött – men nu på efterhand ångrar jag mig att jag inte kunde njuta av bebistiden!
    Nu skulle jag vilja ha en tredje och sista – för nu vet jag att trötthet/nedstämdhet osv går förbi och är endast ett liiiittet skede av mitt och barnets liv – nu skulle jag (tror jag) kunna njuta av att pussa släta bebiskinder, dofta in bebisdoften, klappa liten blöjrumpa osv.
    Jag blev mest nöjd då jag kom tillbaka på jobb – då kände jag mig nyttig på ett annat sätt än endast som mamma, jag liksom uppskattades för något annat också – men sen kände jag mig OCKSÅ duktig och nyttig som mamma då jag kom hem från jobbet. Jag blev en mycket nöjdare mamma!
    Alla är så olika – men jag behöver jobb och barn för att vara lycklig. Denna balans är perfekt (fast i dessa skyndsamma jobbtider och suuuuktar jag efter mer ledig tid med familjen, men man kan ju inte få allt ;)!

    Svara
  14. Sanna

    Jättebra inlägg och känner verkligen igen mig. Ingen rosaskimrande bubbla här heller och min fina fina bebis är snart 5 mån. Har haft det kämpigt med kolik, eventuell mjölkallergi och amning 5 ggr per natt vilket såklart bidrar till min upplevelse. Jag älskar min bebis men är så in i Norden trött och skäms över att jag ibland bara dumpar henne på pappan och känner att jag inte orkar med henne o saknar mitt gamla liv! Vilken kraft jag får av att läsa att andra upplever samma sak och att det vänder!

    Svara
    1. Hannah Bergroth Inläggsförfattare

      Härligt att höra att jag inte är ensam. Kolik, allergier och maratonamning måste vara tungt. Men kämpa på, vi har världens viktigaste jobb! KRAM Hannah

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *