Kategoriarkiv: Gravid

Åka till Danderyd

Skrevs den

Senare i eftermiddag ska vi, hela lilla familjen till Danderyds sjukhus. Nu är det dags att besöka förlossningen och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner inför det. Ena stunden är jag hur cool och lugn som helst medan jag ibland känner att jag bara vill avboka den där tiden. Paniken över att vi måste gå in genom den där dörren.

Vi skulle förbereda oss med att titta igenom min journal vilket vi gjorde igår. Har inte gjort det sedan mars och nu minns jag varför.

Från en mamma

Skrevs den

De kommer ibland, dedär tankarna som ger mig så dåligt samvete.

Häromkvällen när Knut hade somnat och jag var ensam med mina tankar började jag tycka så synd om mig själv. Matte var ute med sina nya arbetskompisar och hade det trevligt, men messade som vanligt och längtade hem. Missförstå mig inte, jag älskar Knut och jag tokgillar att vara med honom. Som tur verkar han gilla mig och är nöjd med sin mamma. Men ändå händer det att jag kan sakna mitt gamla liv. Mitt roliga och sociala liv som nu bytts ut till att rulla vagn och finnas där för ett (MITT) barn. Hela tiden, varje dag. Just nu är det jag som ser till att han är mätt och han behöver mig.

Det här med amningen hade jag inte funderat på så mycket innan. Tänkte mest: ”Funkar det så funkar det, men ersättning går ju också bra”. Nu har det funkat himla bra från första stund, så det är väl bara dumt att inte göra det. Knut gillar och han växer och blir stor. De runda kinderna har han fått tack vare mig. När vi i tisdags var på vår första föräldragruppsträff råkade jag nämna att en stor fördel med att mata med flaska är ju faktiskt att man får ha på sig vilka kläder man vill – det måste ju vara tvådelat och så praktiskt när man ammar. Alla tittade på mig och undrade nog från vilken planet jag kom ifrån.

Att min kropp aldrig kommer bli som förut gör mig lite ledsen. Jag hade inget problem med att vara gravid, magen var snäll mot mig men jag avskyr det som den gjorde med mig. Kalla mig egoistisk och fåfäng, men jag är inte den som vant mig vid ond och svag rygg eller dedär satans knipövningarna som måste göras varje dag. Jag börjar sakta men säkert få på mig mina gamla kläder vilket känns fantastiskt bra, men de sitter inte som förut. Visst förstod jag att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning, men ändå var jag aldrig riktigt beredd på det. Hur skall man vara beredd på något man inte har någon aning om? Att tappa mitt redan så tunna hår eller vara tvungen att börja träna från noll igen känns just nu hopplöst. Är som sagt väldigt glad att jag började träna i Mama BootCamp. Att få sån proffshjälp från start lär hjälpa mig i framtiden. Det tär på psyket att vara så svag och inte kunna (få) springa milslånga rundor som förut. Åh, vad jag längtar efter första löprundan.

Och så det här med den rosa babybubblan som folk pratar så mycket om. Nu har det gått exakt tre månader och fortfarande känner jag inte av någon sån. För mig har det varit viktigt att inte bara vara mamma och som tur verkar Knut vara en mingelbaby. Han hänger med och är nöjd så länge det finns mat och någonstans att sova. För mig känns det skönt att kunna välja. Ena dagen en liten pressvisning där, andra dagen en långpromenad i Lidingöskogarna här.

De säger att jag ska tänka på hur fantastiskt och häftig min kropp är som har lyckats göra en baby. Att jag lyckats föda honom och att han mår så bra är ju alldeles underbart. Självklart tänker jag så, det måste ni tro. Men ändå kommer dessa tankar som ger mig dåligt samvete. Mot Matte och mot Knut. För visst är han alldeles ljuvlig, vår son. Jag är beredd att ha all smärta i världen bara han mår bra, vilket han tydligen gör. Han är frisk, glad och en drömbaby som jag älskar till månen och tillbaka. Men inte trodde jag att psyket skulle påverkas såhär mycket. Man hör ju bara om det fantastiska och underbara med att få barn, den jobbiga stunden syns aldrig utåt.

Det vore så skönt att höra hur ni mammor och andra som läser min blogg tänker och varit med om. Hur har ni mått efter en så stor omställning som att få sitt första barn? En massa nya känslor som gör att vi skrattar, gråter och funderar. Har ni någonsin dåligt samvete för att ni tänker som ni gör? Dela gärna med er för vi har ju faktiskt något gemensamt.

Andra återbesöket

Skrevs den

Idag var det alltså dags för det andra återbesöket på Danderyds sjukhus. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Antagligen hoppades jag på att den här förlossningsläkaren kunde ge mig de svar ingen annan har kunnat ge.

Den här gången gick vi dit hela familjen. Vi pratade om förlossningen, kunde ställa frågor och hon pratade. Tyvärr finns det ingen förklaring till det som hände. Min förlossning var normal, jag hade otur och ingen kan svara på varför det blev som det blev. Vi måste bara acceptera att jag är en siffra i statistiken. Jag var inte beredd på det här och känner mig besviken och mest irriterad på mig själv. Vad hade jag förväntat mig? Att en förlossning och tiden efteråt är något man lätt klarar av och som inte påverkar en överhuvudtaget?

En sak som gör mig så ledsen att ingen pratar om det. Jag känner mig så ensam med det här och blir arg när jag tänker på det. För jag är ju uppenbarligen inte ensam, det finns det tydligen siffror på.

När jag är ärlig och berättar om det jag varit med om, möter jag ledsna blickar och kommentarer som automatiskt gör mig till ett offer. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, istället vill jag ha uppmuntran och pepp. ”Det kommer att bli bra”, ”du är inte ensam, det är vanligt med förlossningsskador” är kommentarer jag mycket hellre vill höra. De hjälper mig att inte sjunka ännu längre ner.

Tack ni snälla

Skrevs den

Många har mejlat, messat och kommenterat. Tusen, tusen tack till er och för att ni bryr er. Det betyder mycket skall ni veta. Det går upp och ner. Ena dagen är jag glad och glömmer bort vad vi varit med, medan andra dagar kommer tårarna.

Ibland känner jag mig så ensam och det som gör mig så ledsen är att jag inte var beredd på det här och att ingen har pratat med mig om det. Visst har jag läst om riskerna, förlossningsskador och vad som kan leda till akuta kejsarsnitt, men önskar ändå att min barnmorska eller någon annan hade tagit upp det. Dock trodde jag aldrig att det skulle drabba oss. Att just min förlossning skulle ta över ett dygn, att jag skulle föda ett ”stort” barn och drabbas av skador fanns liksom inte. Om jag bara hade vetat det innan, då skulle jag eller vi valt andra alternativ.

Att vara med om det här har satt sina spår både hos mig och Matte. Vi pratar om det varje dag och ser fram emot att få träffa läkare, barnmorskor och terapeuter. Har frågor som vi vill ha svar på och jag tror det är bra att prata om det. Men vi är båda väldigt överens om att vi aldrig vill vara med om det här igen.

Som sagt, tack ni snälla för att ni delat med er. Tankar, erfarenheter och pepp hjälper mig och min lilla familj.

Min förlossningsberättelse

Skrevs den

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, vad jag ska berätta eller vad ni vill veta. Men det ni kommer att få läsa här är iallafall vad jag fick vara med om dygnet innan och dagen då vår fantastiska son Knut föddes.

Allt började med att jag på morgonen den 21 mars kände mig konstig i kroppen. Lite ont i magen och öm i ryggen. Tänkte inte mer på det, trodde det var den kryddstarka pastarätten som gjort min mage orolig. Kring tio kände jag min första värk och bestämde mig direkt för att jag måste gå ut och gå. Annars skulle timmarna kännas långa och jag ville inte att Matte skulle komma hem alldeles för tidigt. Promenerade till Hemmakväll (ville fylla på godislagret i BB-väskan) gjorde ärenden i centrum och märkte att värkarna kom tätare och gjorde mer ont.

Två timmar senare messade jag Matte och meddelade att något var på gång, men att han inte behövde stressa hem. Jag bloggade, såg några delar SATC och vandrade i lägenheten med vetekudden på ryggen medan jag andades genom värkarna. Matte kom vid 15-tiden och var lugnet själv. Jag kände mig genast mycket tryggare och vi började prata om att vi snart skulle få träffa vårt barn. Vi åt middag, jag duschade länge, länge och när klockan var kring sju ringde Matte förlossningen. De ville att vi skulle vänta lite, men självklart höra av oss. Två timmar av värkar, snabbpackning av BB-väskan och annat fix satt vi i taxin påväg till Danderyds sjukhus. Spända, lite nervösa men också glada. Förhoppningsvis skulle vi få stanna. Det var en snäll barnmorska som mötte oss och vi fick saft och smörgåsar. Jag blev undersökt och det visade sig att timmarna hemma hade gett resultat. Fyra centimeter öppen och vi blev inskrivna -hurra!

Timmarna gick, värkarna blev tätare och datumet ändrades. Strax efter midnatt fick jag epidural och tack vare det kunde både jag och Matte vila någon timme. Epiduralen fylldes på två gånger och jag försökte ändå vara aktiv. Satte mig på en pilatesboll, vandrade lite i rummet, men ville helst sova. Konstigt nog gick timmarna snabbt och när klockan blev sju bytte barnmorskorna skift och en ny kvinna undersökte mig. Efter alla dessa timmar visade det sig att jag endast var öppen sex centimeter och hon gav som förslag att lägga till lite dropp för att skynda på processen. Några timmar senare nådde jag äntligen tio centimeter och krystningsarbetet kunde försiktigt börja. Fan vad ont det gjorde och jag var så himla trött. Vi hade varit vakna över ett dygn och jag testade lustgasen (trots att jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag var lite rädd för den). Matte peppade mig, barnmorskan hejade och sade att hon kunde se ett huvud med en frisyr. Någonstans när hon nämnde sugklocka tog jag i för kung och fosterland och då, klockan 14:05 den 22 mars föddes Knut. Min första kommentar var: ”Men åååh, så liiiiten den är!”, medan både barnmorska, undersköterska och Matte inte riktigt höll med. ”Matte, vad blev det för nåt? Är det en Knut?” hörde jag mig själv ropa. Det var en stor, liten kille på 4060 gram som kom ut. En sprattlande kropp lades på mitt bröst och lyckan var total.

Mitt i all lycka var det något som hade hänt. Det visade sig att jag fått en bristning och jag blödde mer än normalt. Fan, det enda jag skrivit i mitt förlossningsbrev om rädslor var just rädslan för just förlossningsskador. En läkare konstaterade att en operation var det enda som kunde hjälpa och att det skulle göras så fort som möjligt. Efter en lång väntan i förlossningsrummet rullades jag in i operationssalen, då var klockan ungefär halvsex. Matte och Knut lämnades kvar och det sista jag sade var: ”Vi ses om max två timmar för längre än så borde det inte ta”. Jag skakade av feberfrossa, kände mig matt och var knappt vid medvetandet när de lade bedövning från höften neråt. Det stod sju personer runt mig och alla pratade lugnt trots att de var oroliga över allt blod som tydligen aldrig slutade komma. Det jag minns var att en kvinna doftade kaffe och att läkaren Niels bröt på danska. Jag minns inte hur länge själva operationen tog. Jag vara bara så himmelens trött, men fick inte sova. Tror att klockan var halvsju-sju när de rullade mig till uppvaket på en annan våning. De körde min säng så snabbt så jag blev yr och illamående. En sjuksköterska tog hand om mig och de lade in dropp och massa mediciner för att stabilisera mitt blodtryck och min puls. Alla värden var dåliga och i något skede bestämdes det att jag skulle få nytt blod. Under förlossningen och därefter hade jag tappat mer än en liter så en blodtransfusion skulle antagligen hjälpa. Jag hade så många slangar och nålar i mig, droppåsar och sladdar som mätte blodvärden och blodtryck. Klockan gick och jag minns att jag slumrade till mellan nio och tio. Då hade det gått tolv timmar tills jag senast hade ätit eller druckit något. Jag saknade Matte och Knut så mycket och jag förstod knappt vad som hade hänt. Eller hur illa det faktiskt var. Blodtransfusionen misslyckades för jag reagerade så konstigt på den. Röda, stora märken på armarna.

När läkarna hade fått mina värden rätt så stabila och jag hade fått färg i ansiktet vilket tydligen var ett ”friskhetstecken” bad jag dem ringa till förlossningen. Ville så gärna träffa min lilla familj och jag kände mig så ledsen. Strax innan midnatt kom Matte och han rullade Knut i den där plastsängen. Han hade egentligen inte fått någon information om vad som hade hänt, bara att det hade blivit komplikationer och att det skulle ta tid. Knut var så fin i sin nyinköpta body och grå mössa från Mini Rodini och Matte var så duktig med honom. Han berättade att de bytt första blöjan, att han hade sovit med Knut på bröstet och att Knut var så fin. Det var så underbart och jag grät av lycka att äntligen få återförenas med dem samtidigt som jag var så ledsen för att jag inte varit med de första timmarna. Knuts första timmar utanför magen. (Medan jag skriver det här gråter jag)

Halvett på natten blev vi slussade till vårdavdelning 16 (avdelningen för mammor och barn som behöver extra omvårdnad), inte patienthotellet som vi hade sett fram emot så mycket. Läkarna behövde ha oss i närheten ifall något skulle hända. Jag var bara lycklig över att få vara med min nya familj, i ett eget rum. Mina värden var fortsättningsvis dåliga och jag hade någon infektion i kroppen. Fick smärtstillande, blod (tror det blev en liter allt som allt) och dropp i olika omgångar.

Jag fattade aldrig hur dåligt det faktiskt var förrän vi läste min journal. Det var då allt kom ifatt oss och vi förstod vad som verkligen hade hänt. En hemsk händelse som vi håller på att bearbeta långsamt. Jag ska träffa förlossningsläkare, barnmorskan som förlöste och en hel del andra människor. Dessutom har jag en massa kontroller jag ska gå på. Jag vill bara veta varför det hände. Jag börjar må bättre fysiskt och kan redan gå långsamma promenader. Det kommer att bli bra, men det kommer att ta tid. Varje gång jag börjar prata om det blir mina ögon alldeles våta och jag känner mig så besviken och misslyckad. Förlossningen var något jag hade sett fram emot, jag var nyfiken, men hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Jag vet att varje förlossning är unik, men just den här skulle jag aldrig vilja vara med om igen. Det som skulle bli så härligt och spännande blev istället något traumatiskt jag helst inte vill tänka på.

Men jag är ändå så glad att det var en frisk pojke som kom till oss. Han är så himla snäll och jag är så tacksam. Det är nästan som om han vet vad vi varit med om. Gulliga, gulliga Knut! Det är så jag får tänka. Jag klarar mig nog.

Knut Bergroth, vår fina pojke.