Kategoriarkiv: Gravid

Min andra graviditet

Skrevs den

Igår var jag och Matte till barnmorskan. Vi är båda väldigt måna om att båda är med, det tycker jag är något fint. Som vanligt såg allt toppen ut. Jag mår ju bra och behöver varken hålla koll på sockernivån eller äta extra järn. Visst, det här är en annan graviditet där den stela ryggen dök upp tidigare och illamåendet går upp och ner, men jag är mer aktiv nu. Tränar och rör på mig på ett annat sätt än när jag var gravid med Knut. Vi bor i en större lägenhet med två våningar och Knut ser ju till att vi alla är aktiva, vilket bara är bra. Och som Matte påminde mig om: ”Hannah, du är ju fem år äldre!” Och det har han ju rätt i. Skulle vara konstigt annars.

Nu är Knuts syskon stor som en vitkål och väger strax över 1,5 kilo. Tänk, snart är vi i mål. Och som vi alla tre längtar, speciellt den yngsta av oss som redan nu har samlat ihop en korg med gosedjur som syskonet ska få – mycket viktigt att den får ärva. Och så är han väldigt viktig med att prata med magen. ”Hej lilla vän! Hur har du det där inne? Kom ut snart, för här är det faktiskt väldigt kul!” Vi måste skaffa en helkroppsspegel, så tröttsamt med dessa toalettbilder.

Åka till Danderyd

Skrevs den

Senare i eftermiddag ska vi, hela lilla familjen till Danderyds sjukhus. Nu är det dags att besöka förlossningen och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner inför det. Ena stunden är jag hur cool och lugn som helst medan jag ibland känner att jag bara vill avboka den där tiden. Paniken över att vi måste gå in genom den där dörren.

Vi skulle förbereda oss med att titta igenom min journal vilket vi gjorde igår. Har inte gjort det sedan mars och nu minns jag varför.

Från en mamma

Skrevs den

De kommer ibland, dedär tankarna som ger mig så dåligt samvete.

Häromkvällen när Knut hade somnat och jag var ensam med mina tankar började jag tycka så synd om mig själv. Matte var ute med sina nya arbetskompisar och hade det trevligt, men messade som vanligt och längtade hem. Missförstå mig inte, jag älskar Knut och jag tokgillar att vara med honom. Som tur verkar han gilla mig och är nöjd med sin mamma. Men ändå händer det att jag kan sakna mitt gamla liv. Mitt roliga och sociala liv som nu bytts ut till att rulla vagn och finnas där för ett (MITT) barn. Hela tiden, varje dag. Just nu är det jag som ser till att han är mätt och han behöver mig.

Det här med amningen hade jag inte funderat på så mycket innan. Tänkte mest: ”Funkar det så funkar det, men ersättning går ju också bra”. Nu har det funkat himla bra från första stund, så det är väl bara dumt att inte göra det. Knut gillar och han växer och blir stor. De runda kinderna har han fått tack vare mig. När vi i tisdags var på vår första föräldragruppsträff råkade jag nämna att en stor fördel med att mata med flaska är ju faktiskt att man får ha på sig vilka kläder man vill – det måste ju vara tvådelat och så praktiskt när man ammar. Alla tittade på mig och undrade nog från vilken planet jag kom ifrån.

Att min kropp aldrig kommer bli som förut gör mig lite ledsen. Jag hade inget problem med att vara gravid, magen var snäll mot mig men jag avskyr det som den gjorde med mig. Kalla mig egoistisk och fåfäng, men jag är inte den som vant mig vid ond och svag rygg eller dedär satans knipövningarna som måste göras varje dag. Jag börjar sakta men säkert få på mig mina gamla kläder vilket känns fantastiskt bra, men de sitter inte som förut. Visst förstod jag att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning, men ändå var jag aldrig riktigt beredd på det. Hur skall man vara beredd på något man inte har någon aning om? Att tappa mitt redan så tunna hår eller vara tvungen att börja träna från noll igen känns just nu hopplöst. Är som sagt väldigt glad att jag började träna i Mama BootCamp. Att få sån proffshjälp från start lär hjälpa mig i framtiden. Det tär på psyket att vara så svag och inte kunna (få) springa milslånga rundor som förut. Åh, vad jag längtar efter första löprundan.

Och så det här med den rosa babybubblan som folk pratar så mycket om. Nu har det gått exakt tre månader och fortfarande känner jag inte av någon sån. För mig har det varit viktigt att inte bara vara mamma och som tur verkar Knut vara en mingelbaby. Han hänger med och är nöjd så länge det finns mat och någonstans att sova. För mig känns det skönt att kunna välja. Ena dagen en liten pressvisning där, andra dagen en långpromenad i Lidingöskogarna här.

De säger att jag ska tänka på hur fantastiskt och häftig min kropp är som har lyckats göra en baby. Att jag lyckats föda honom och att han mår så bra är ju alldeles underbart. Självklart tänker jag så, det måste ni tro. Men ändå kommer dessa tankar som ger mig dåligt samvete. Mot Matte och mot Knut. För visst är han alldeles ljuvlig, vår son. Jag är beredd att ha all smärta i världen bara han mår bra, vilket han tydligen gör. Han är frisk, glad och en drömbaby som jag älskar till månen och tillbaka. Men inte trodde jag att psyket skulle påverkas såhär mycket. Man hör ju bara om det fantastiska och underbara med att få barn, den jobbiga stunden syns aldrig utåt.

Det vore så skönt att höra hur ni mammor och andra som läser min blogg tänker och varit med om. Hur har ni mått efter en så stor omställning som att få sitt första barn? En massa nya känslor som gör att vi skrattar, gråter och funderar. Har ni någonsin dåligt samvete för att ni tänker som ni gör? Dela gärna med er för vi har ju faktiskt något gemensamt.

Andra återbesöket

Skrevs den

Idag var det alltså dags för det andra återbesöket på Danderyds sjukhus. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Antagligen hoppades jag på att den här förlossningsläkaren kunde ge mig de svar ingen annan har kunnat ge.

Den här gången gick vi dit hela familjen. Vi pratade om förlossningen, kunde ställa frågor och hon pratade. Tyvärr finns det ingen förklaring till det som hände. Min förlossning var normal, jag hade otur och ingen kan svara på varför det blev som det blev. Vi måste bara acceptera att jag är en siffra i statistiken. Jag var inte beredd på det här och känner mig besviken och mest irriterad på mig själv. Vad hade jag förväntat mig? Att en förlossning och tiden efteråt är något man lätt klarar av och som inte påverkar en överhuvudtaget?

En sak som gör mig så ledsen att ingen pratar om det. Jag känner mig så ensam med det här och blir arg när jag tänker på det. För jag är ju uppenbarligen inte ensam, det finns det tydligen siffror på.

När jag är ärlig och berättar om det jag varit med om, möter jag ledsna blickar och kommentarer som automatiskt gör mig till ett offer. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, istället vill jag ha uppmuntran och pepp. ”Det kommer att bli bra”, ”du är inte ensam, det är vanligt med förlossningsskador” är kommentarer jag mycket hellre vill höra. De hjälper mig att inte sjunka ännu längre ner.

Tack ni snälla

Skrevs den

Många har mejlat, messat och kommenterat. Tusen, tusen tack till er och för att ni bryr er. Det betyder mycket skall ni veta. Det går upp och ner. Ena dagen är jag glad och glömmer bort vad vi varit med, medan andra dagar kommer tårarna.

Ibland känner jag mig så ensam och det som gör mig så ledsen är att jag inte var beredd på det här och att ingen har pratat med mig om det. Visst har jag läst om riskerna, förlossningsskador och vad som kan leda till akuta kejsarsnitt, men önskar ändå att min barnmorska eller någon annan hade tagit upp det. Dock trodde jag aldrig att det skulle drabba oss. Att just min förlossning skulle ta över ett dygn, att jag skulle föda ett ”stort” barn och drabbas av skador fanns liksom inte. Om jag bara hade vetat det innan, då skulle jag eller vi valt andra alternativ.

Att vara med om det här har satt sina spår både hos mig och Matte. Vi pratar om det varje dag och ser fram emot att få träffa läkare, barnmorskor och terapeuter. Har frågor som vi vill ha svar på och jag tror det är bra att prata om det. Men vi är båda väldigt överens om att vi aldrig vill vara med om det här igen.

Som sagt, tack ni snälla för att ni delat med er. Tankar, erfarenheter och pepp hjälper mig och min lilla familj.