Kategoriarkiv: Förlossning

När allt kommer tillbaka

Skrevs den

Jag hade tydligen spänt mig inför det där besöket till förlossningen för så fort barnmorskan frågade om vad jag minns från dagen då Knut föddes började jag gråta. Jag har pratat om händelsen tidigare, men det var något med den där sjukhusmiljön och den snälla barnmorskan. Det blev så känslosamt. Och så Matte som delade med sig av sin upplevelse, som är helt olik min. Vi avslutade besöket med att gå ner till förlossningsavdelningen. Där var så lugnt. Något hade en alldeles nyfödd i famnen, en annan rullade den där ”plastlådan” framför sig. Vi fick till och med gå in i ett förlossningsrum. Gråt igen. Jag tror att det här besöket var nödvändigt trots att det kändes väldigt jobbigt. Nu har vi en plan framåt, för om drygt två månader ska ju det här barnet ut.

Nu ska jag försöka samla lite energi för om en stund blir det middag på stan med en kompis. Vi kunde inte ha valt en bättre kväll. I väntan på Lidingöbanan.

Jag mår bra

Skrevs den

Nu har det gått lite mer än ett halvt år sedan jag var med om min allra första förlossning (Här kan ni läsa min förlossningsberättelse). Ni vet ju hur jag kände mig direkt efteråt och nu när det gått en längre tid vill jag berätta för er hur jag mår idag. Frågan dyker upp ibland och det är många som undrar. 

Ni var många som kommenterade, mejlade och peppade mig när det kändes som jobbigast. Ni sa att det skulle ta tid, men att dagarna med lille Knut skulle hjälpa mig att läka. Jag fick också höra: ”Du kommer att glömma” och givetvis stämde det. Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli.

Jag har glömt, men absolut inte allt. Det är ju svårt att förklara för någon hur en förlossning känns och hur det brukar gå till, men jag önskar ändå att någon skulle ha berättat för mig vad som verkligen kan hända. Men det alla läkare och barnmorskor säger är att min förlossning var alldeles normal. Nu i efterhand känns det så dumt att jag tog allt för givet, att det skulle vara lätt och att livet bara skulle fortsätta som vanligt. Jag vet inte vad jag riktigt hade förväntat mig, en satans smärta hade jag ju hört om. Och det rosa, fluffiga molnet. Och babybubblan som aldrig dök upp. Det där med att psyket inte riktigt hänger med pratas det alldeles för lite om och det var det som gjorde att jag kände mig så ensam. Någon undrade om jag var deprimerad. Nejdå, tror inte det var förlossningsdepression. Jag var ledsen och chockad över att min målbild med patienthotellet/brickan med bubbel och flagga hade ryckts ifrån mig.

Om några veckor ska jag och min lilla familj tillbaka till Danderyds sjukhus och förlossningen. Till platsen där allt hände, rummet där Knut föddes. Den där fantastiska barnmorskan jag skrivit om tar hand om oss. Hon tror att det är bra att bearbeta allt det här nu så frågan om ett syskon till Knut inte ska kännas för stor. Det är nervöst, men jag litar på att det här är det rätta.

Efter mitt livs jobbigaste upplevelse kom världens finaste lilla pojke.

Det som ingen pratar om

Skrevs den

Min rätt så nya vän Johanna blev mamma till en liten Edvard i maj. Har fortfarande inte hunnit träffa dem, men hoppas på att får göra det snart. Hon har varit ärlig med sin jobbiga graviditet och skriver nu om livet efteråt. Häromdagen blev jag så glad när hon öppet skrev om vad som händer eller kan hända vid en förlossning. Läs här och här om du vill. Själv är jag bara så himla tacksam att jag inte är ensam med det och mina tankar.